Vilken dag det varit idag, en känslomässig berg- och dalbana. Glädjen över att få fira din 1-årsdag men också alla hemska minnen från din första tid hos oss. Timme för timme har jag genomlidit den där fantastiska, hemska dagen för exakt ett år sedan. 06.43 klockslaget då du för första gången såg dagens ljus, känslan av att få dig i min famn för att strax därefter bli bortlyft från mitt nakna bröst. Du var så liten, så skör och jag ville bara få höra att du var okej. 15 minuter senare fick jag dig i min famn igen, lycka! Nu skulle allt vara bra med dig fick vi höra men ack så fel de hade. Vi kände på dig med våra fingerspetsar, drog in din lukt i våra näsborrar och kunde inte ta blicken från dig under några timmars tid. Men, någon börjar ana oråd, kanske står inte allt rätt till med dig. "Följ med oss här så ska vi undersöka er son". Vi gick tillsammans du och jag. Pappa var trött och behövde sova en stund. Vi sitter i en fåtölj vi två och jag ser hur du bara mår sämre och sämre. Någon tar dig ifrån mig ännu en gång, för andra gången i ditt liv som nu hunnit vara i sju timmar. Du blir placerad i en plastbalja och jag rusar till din pappa för att berätta att något är fel, något allvarligt och hemskt händer med dig. Min lilla son, vår alldeles nya familjemedlem! Vi ser att personalen som febrilt jobbar med att ta reda på vad som fattas dig är oroliga. En röntgenbild visar att något är fel på ditt hjärta, det allra viktigaste i din lilla fina kropp! De kallar på en ambulans som ska köra dig till intensiven i Lund. Vi får inte åka med dig utan måste ordna transport själva. Jag vill inte åka från dig! Tar en taxi genom stan för att hämta vår bil, 12 timmar har du hunnit bli. Just då vet ingen hur många timmar till du kommer att finnas vid liv. Vi åker hem och packar en väska med kläder. Grannarna gratulerar till sonen men undrar varför din bilstol är tom. Allt känns bara overkligt, det var inte såhär det skulle bli! Bilfärden till Lund känns lång och olidlig. Vi undrar vart du är, hur du mår, om du fortfarande lever. När vi kommer fram går vi till dig på intensivvårdsavdelningen. Vi klappar på dig i där du ligger i den hemska plastbaljan. En stund senare får vi veta vad som är fel med dig och att du ska genomgå en stor operation inom de närmsta dagarna. Vi stannar hos dig en stund, det är sent och vi har varit vakna alldeles för många timmar. Det blir inskrivning på bb i Lund. Vi ligger en stund innan vi utmattade somnar och lyssnar på de andra nyfödda bebisarna. Hur låter du när du skriker? Det vet vi inte ännu. Det var ju nu som vi skulle börja vår resa genom livet tillsammans med dig, lära känns dig. Men som läget ser ut vågar vi varken hoppas på eller drömma om ett liv med dig. Vi sover oroligt några timmar för att sen gå upp och äta en snabb frukost. De andra föräldrarna kommer ut till frukosten med sina bebisar och frågar vart du är någonstans. Det är olidlig att se alla nyfödda tillsammans med sina föräldrar så vi skyndar bort för att få träffa dig. Läget är oförändrat tack och lov.
Dagen efter blir du opererad. Klockan 8.30 rullas du iväg till operationssalen och vi ber att detta inte är sista gången vi ser dig vid liv. Vi försöker tro på att du är en kämpe och 8 timmar senare ringer kirurgen och säger att allt gått bra, precis när vi börjar ge upp hoppet.
Nu, ett år senare ligger du tätt tätt intill mig i min säng och sover tungt. Tack Victor för att du kämpade så hårt när det var som värst. Tack för att vi fått dela detta första år med dig!
Vi hoppas att vi får många fler år tillsammans med dig. Och glöm aldrig att vi älskar dig av hela våra hjärtan! Grattis på 1-årsdagen älskade gullunge!! Puss /Mamma
20110717
