I förmiddags hade Victor tid hos sin sin läkare på barnmottagningen på sjukhuset. Mamman och pappan i familjen tycker lite synd om lilleman som hostar och hostar så fort han sover. Ofta hostar han så han vaknar. Plutten! Det känns igen från när Olivia var liten och hon fick diagnosen astma när hon var ungefär ettochetthalvt år. Doktorn tyckte inte att det verkade som Victor har astma men skrev ändå ut kortison som han ska ta några veckor. Hoppas hoppas att det hjälper! När vi var klara hos läkaren fick vi gå till en sköterska och göra ett pricktest för att se om han är allergisk mot något. Sköterskan behövde hålla fast Victors arm när testet gjordes och som han skrek den lille! Fy tusan vad jobbigt han tyckte att det var (mamman också). Sköterskan trodde att han reagerade så starkt på grund av alla blodprov och nålstick som han fick stå ut med som nyfödd. Stackars mammas lilla pojke! Testet visade ingen allergi i alla fall, det var ju alltid något. När vi skulle gå ut från rummet och förbi sköterskan så gav Victor henne onda ögat. Hon står inte högt i kurs hos honom vill jag lova!
Idag är ingen bra Olivia-dag. Hon är sur, arg och ledsen för allt och inget. Det har blivit ett par sena kvällar för henne och alldeles för få timmar med sömn. Tänk vad lite sömn kan göra för humöret! Vi får se till att det blir en tidig läggning ikväll. Gärna halv 6, det kan hon behöva.
Mamman har varit på jobb idag för att diskutera framtiden. När och var det är dags att börja jobba igen. Usch vilken ångest att behöva lämna lilleman på dagis. Tur att det är ett tag kvar innan han ska börja! I alla fall så var det läge att ta på sig lite snygga kläder och att damma av de gamla snygga men inte fullt så bekväma skorna. Ni vet dem där som man inte använder när man går till lekplatsen. Olivia hittade snabbt sina favoriter som hon ville ha på sig till dagis. Det tog en stund att övertyga henne om att de inte var så praktiska när man ska vara ute och leka hela dagen. Men söt var hon i dem ska jag säga. Gullungen min!
Efter frukost ville barnen ut och leka. Vi kom en sisådär 20 meter hemifrån, sen var det stopp. Varför? Jo vi hittade en stor vattenpöl förstås! Victor knallade snabbt fram och satte sig på rumpan i pölen och Olivia var inte sen att hänga på. Vad smart att vi tog på regnkläder innan vi gick ut tänkte mamman. Barnen plaskade på en stund och tyckte livet var toppen. När vi lekt klart och skulle gå in passade vi på att ta av regnkläder och stövlar i uterummet efter som de var rätt så kladdiga och tur var väl det. Behöver jag säga att barnen var helt pissblöta under regnkläderna och att det gick att hälla ut en halv liter brunt, geggigt vatten ur varje stövel?
Och just det, om Victor har ont i magen i eftermiddag så beror det bara på att han drack en slurk geggvatten medan mamman tittade bort i två sekunder. Mums!
Det ser så härligt ut när barn sover. De är så fantastiskt avslappnade och fridfulla, till skillnad från när de är vakna och fulla av bus. En av de bättre stunderna av dagen, när de helt slutkörda sussar gott i sina (eller våra) sängar.
Vilken dag det varit idag, en känslomässig berg- och dalbana. Glädjen över att få fira din 1-årsdag men också alla hemska minnen från din första tid hos oss. Timme för timme har jag genomlidit den där fantastiska, hemska dagen för exakt ett år sedan. 06.43 klockslaget då du för första gången såg dagens ljus, känslan av att få dig i min famn för att strax därefter bli bortlyft från mitt nakna bröst. Du var så liten, så skör och jag ville bara få höra att du var okej. 15 minuter senare fick jag dig i min famn igen, lycka! Nu skulle allt vara bra med dig fick vi höra men ack så fel de hade. Vi kände på dig med våra fingerspetsar, drog in din lukt i våra näsborrar och kunde inte ta blicken från dig under några timmars tid. Men, någon börjar ana oråd, kanske står inte allt rätt till med dig. "Följ med oss här så ska vi undersöka er son". Vi gick tillsammans du och jag. Pappa var trött och behövde sova en stund. Vi sitter i en fåtölj vi två och jag ser hur du bara mår sämre och sämre. Någon tar dig ifrån mig ännu en gång, för andra gången i ditt liv som nu hunnit vara i sju timmar. Du blir placerad i en plastbalja och jag rusar till din pappa för att berätta att något är fel, något allvarligt och hemskt händer med dig. Min lilla son, vår alldeles nya familjemedlem! Vi ser att personalen som febrilt jobbar med att ta reda på vad som fattas dig är oroliga. En röntgenbild visar att något är fel på ditt hjärta, det allra viktigaste i din lilla fina kropp! De kallar på en ambulans som ska köra dig till intensiven i Lund. Vi får inte åka med dig utan måste ordna transport själva. Jag vill inte åka från dig! Tar en taxi genom stan för att hämta vår bil, 12 timmar har du hunnit bli. Just då vet ingen hur många timmar till du kommer att finnas vid liv. Vi åker hem och packar en väska med kläder. Grannarna gratulerar till sonen men undrar varför din bilstol är tom. Allt känns bara overkligt, det var inte såhär det skulle bli! Bilfärden till Lund känns lång och olidlig. Vi undrar vart du är, hur du mår, om du fortfarande lever. När vi kommer fram går vi till dig på intensivvårdsavdelningen. Vi klappar på dig i där du ligger i den hemska plastbaljan. En stund senare får vi veta vad som är fel med dig och att du ska genomgå en stor operation inom de närmsta dagarna. Vi stannar hos dig en stund, det är sent och vi har varit vakna alldeles för många timmar. Det blir inskrivning på bb i Lund. Vi ligger en stund innan vi utmattade somnar och lyssnar på de andra nyfödda bebisarna. Hur låter du när du skriker? Det vet vi inte ännu. Det var ju nu som vi skulle börja vår resa genom livet tillsammans med dig, lära känns dig. Men som läget ser ut vågar vi varken hoppas på eller drömma om ett liv med dig. Vi sover oroligt några timmar för att sen gå upp och äta en snabb frukost. De andra föräldrarna kommer ut till frukosten med sina bebisar och frågar vart du är någonstans. Det är olidlig att se alla nyfödda tillsammans med sina föräldrar så vi skyndar bort för att få träffa dig. Läget är oförändrat tack och lov.
Dagen efter blir du opererad. Klockan 8.30 rullas du iväg till operationssalen och vi ber att detta inte är sista gången vi ser dig vid liv. Vi försöker tro på att du är en kämpe och 8 timmar senare ringer kirurgen och säger att allt gått bra, precis när vi börjar ge upp hoppet.
Nu, ett år senare ligger du tätt tätt intill mig i min säng och sover tungt. Tack Victor för att du kämpade så hårt när det var som värst. Tack för att vi fått dela detta första år med dig!
Vi hoppas att vi får många fler år tillsammans med dig. Och glöm aldrig att vi älskar dig av hela våra hjärtan! Grattis på 1-årsdagen älskade gullunge!! Puss /Mamma
